igottsallskap

Sverige upplevde under slutet av 1800-talet en snabb indutriell utveckling. Samhället genomgick en total förändring, där bl.a. trä- och järnindustrin expanderade, medan jordbrukets roll minskade. En demografisk förändring skedde, med en betydande befolkningsökning på grund av förbättrad folkhälsa och en högre materiell standard.  Den kraftiga urbaniseringen som följde, medförde också att fattigdomsproblemen blev synligare. Fattigvården räckte inte till. I detta sammanhang uppstod olika former av välgörenhet.

De första välgörenhetsföreningarna, som startades i början av 1800-talet, hade oftast välburgna män som medlemmar. Några årtionden senare bildades även liknande organisationer av kvinnor. Dessa organisationers medlemmar hade ett filantropiskt syfte och önskade i första hand skapa bättre förutsättningar för exempelvis mindre bemedlade kvinnor som ville ge sina barn en god vård och uppfostran, snarare än att lindra den akuta nöden.

Den 3 april 1816 fastställdes stadgar av Kungl. Maj:t för Sällskapet De nödlidandes vänner. Initiativtagare var språkmästaren Louis Paban, som genom olika skrifter om välgörenhet och outtröttligt personligt engagemang, lyckades samla 333 rdr banko som grundplåt för sällskapet. Större och mindre donationer från en mängd framstående personer gjorde snart att sällskapets hjälpverksam-het blev betydande. Bl.a. skänkte Carl XIV Johan 15 000 rdr till sällskapet. Huvudsakligen riktades hjälpen till behövande ståndspersoner, såväl yngre som äldre, bosatta inom Stockholms stad.

Sällskapet Vänner till Pauvres Honteux, som startades juldagen år 1862 av grevinnan Charlotte von Schwerin (f. Liljencrantz), hade från början välgörenhet som verksamhetsidé. Tanken var att skaffa egna hem, till mindre bemedlade och ensamma "fruntimmer" ur högreståndsfamiljer, med varma rum och omge dem med kärlek och omvårdnad.  Idag är verksamheten inriktad på att erbjuda hyreslägenheter för friska pensionärer i Stockholmsområdet. I Göteborg startade Götilda Fürstenberg (f. Magnus) år 1880 Stiftelsen Eduard Magnus' minne, till minne av hennes far grosshandlaren Eduard Magnus, vilken erbjöd uppvärmda husrum åt obemedlade personer, som inte tillhörde den egentliga arbetarklassen. Andra liknande initiativ var Stiftelsen for ugifte fruentimmer i Bergen (startad redan 1851 för kvinnor tillhörande ämbets- och borgarklassen) och Stiftelsen Konung Oscar I:s minne (instiftad 1875).

År 1823 hade den då blott 16-åriga Josefina, född i Milano och dotter till Napoleons styvson Eugène de Beauharnais, gift sig med kronprins Oscar. 1859 blev Josefina änka. För att fira 50-årsminnet av änkedrottningens intåg i Stockholm, gjordes en riksinsamling 1873, som resulterade i Stiftelsen Konung Oscar I:s Minne. Huvuddelen av stiftelsens startkapital kom dock från ett arv som drottningen fick från sin syster kejsarinnan Amalia av Brasilien.

Teckning av Konung Oscar I:s Minne i Svenska Familje-Journalen 1880.

För pengarna lät hon 1875 bygga ett hus, på Björngårdsgatan 25, avsett för änkor och ensam-stående kvinnor av ståndet, oberoende av tros-bekännelse. För hemmets skötsel svarade nunnor från de Katolska Elisabethsystrarnas orden, men sedan 1965 har katolska serafimsystrar från Polen hand om omvårdnaden av de boende på stiftelsen. Verksamheten är sedan 1950-talet förlagd till Fogdevägen i Bagarmossen.

År 1870 bildades Sällskapet Jultomtarna i Stockholm på initiativ av klädeshandlaren Lars Eugen Westin. Ändamålet var att förse fattiga barn med företrädesvis kläder. Detta sällskap kom sedan att bilda mönster för ett femtiotal liknande sällskap på orter runt om i landet. T.ex. bildades sedan 1876 Sällskapet Jultomtarna i Uppsala, 1877 i Karls-krona, Linköping och Skövde samt 1881 i Piteå. Flertalet av dessa föreningar upphörde med sin verksamhet under slutet av 1950-talet eller början av 1960-talet. Dock har några av dessa välgörenhetsföreningar överlevt in i våra dagar. Den sällskapliga delen i verksamheten har nog räddat kvar föreningarna, trots att de lokala behoven idag är betydligt annorlund mot tidigare.

I syfte att skapa ett ålderdomshem, med ringa eller ingen avgift, för mindre bemedlade kvinnor ur den s.k. bildade klassen, bildades år 1895 Sällskapet De gamlas vänner i Stockholm. År 1911 kunde man öppna "Hemmet för gamla" i Enskede.

I början av år 1903 var två stockholmskor, Gertrud af Klintberg och Gerda Meyerson, på promenad på Djurgården. De samtalade bl.a. om den sociala nöden som följde med den snabba urbaniseringen. Samtalet ledde till att de den 18 februari 1903 samlade ett antal föreningar med sociala intressen till ett möte. Redan den 3 juni samma år bildades Centralförbundet för Socialt Arbete (CSA). Till föreningens förste ordförande valdes direktör Ernst Beckman.

Förbundet kom snabbt att bli en samlingspunkt för dem som var intresserade av sociala reformer och drev i början av 1900-talet en vittförgrenad verk-samhet med ett 30-tal föreningar. Man tog initiativ till undersökningar av sociala förhållanden och sociala problem. Resultaten låg bl.a. till grund för krav på sociala reformer och inrättandet av olika myndigheter. Idag är CSA:s huvudsakliga ändamål, enligt stadgarna, att främja utvecklingen på social-politikens område och därigenom bidra till klarläggande av förutsättningarna för framgångsrikt socialt arbete, genom att bidra till publikationer av socialvetenskaplig betydelse, anordna konferenser i socialpolitiska frågor samt gagna den socialpolitiska forskningen.